Iband förbannar jag mig själv.

För att jag inte tänker efter lite. Innan.

Som  med den här kursen i Teaterimprovisation i Svalöv. På Fridhems Folkhögskola. Fem dagar.

 

Det hade ju egentligen räckt med att bara åka och BO. Träffa massa nya smarta människor.

Äta i en stor matsal. Det hade räckt med att gå en kurs i silversmide som jag tänkte från början.

 

Men icke då. Jag "behövde" den här kursen. Jag skulle ju lära mig att stå framför andra och tala och lära mig att inte känna mig obekväm i den rollen. Jag skulle ha jättekul och garva ända ned i sängen på kvällarna.

Jag tyckte att jag behövde den där kursen, jag som gått hemma så länge och blivit mindre och mindre...( inte i omfång men som människa!!)

 

Jag längtade hem hela tiden. Jag räknade ned dagarna, nästan timmarna. Jag var så nära att ge upp.

Men jag gjorde inte det. Jag höll ut, för jag tänkte att det kanske skulle lossna.

Men det gjorde det inte.

 

En grupp på tretton personer, allt mellan 27 och 70 år. Jättetrevliga allihop. Vi var en bra grupp men jag kände mig såååå obekväm. Kunde inte släppa mitt kontrollbehov en sekund.

 

När jag kom hem till stationen i Falkenberg fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna, så skönt var det att komma hem igen.

 

Men jag har lärt mig en hel del. Dock inte det jag trodde...

Jag har lärt mig att jag knappt har nån fantasi kvar.

Jag har lärt mig att jag har svårt att tänka utanför boxen.

Jag har lärt mig att jag har ett otroligt stort kontrollbehov.

Bland annat. Jag är säker på att jag kommer på fler saker jag lärt mig längre fram.

Jag har tyvärr inte lärt mig det jag så ivrigt önskade. Att kunna slappna av och tala till en stor grupp.

Jag gjorde det gång på gång men jag kan inte säga att jag kommer att göra det igen!

 

Fast när jag tänker efter... jag improviserade i en scen och jag "pratade" kinesiska" i cirka tre minuter!

Hmmmm...

Det är ju inte så illa.

Egentligen